Något som är intressant att fundera över i beroendesammanhang är intensitet och intimitet. Enligt Craig Nakken, familjeterapeut och rådgivare i missbruksfrågor, är tid ett nyckelord i sammanhanget. Tillståndet intensitet präglas av nu, medan intimitet är något som byggs upp över tid. Droger ger ett välbehag nu och olustkänslor sedan. Ungefär som att äta en indisk lunchbuffé. Stunden före och under måltiden är närmast euforiskt. Den ena tuggan avlöser den andra som om vi förvandlats till ett rugbylag från Uruguay som störtat i anderna (referens till filmen på bilden) och som efter flera veckor utan mat plötsligt hittar en oöppnad påse OLW-chips i vildmarken. Ätandet övergår till något djuriskt, förvildade blickar sveper oroligt efter svultna rivaler. Chipspåsen blir något att kämpa, eller till och med dö, för. Det instinktiva beteendet pekar mot att vi lämnat våra mänskligare delar av hjärnan.
Låt oss använda modellen om den treeniga hjärnan för att förtydliga resonemanget. Den s.k. reptilhjärnan tar över när limbiska systemet och neocortex (däggdjurshjärnan) fungerar sämre ex. vid alkoholförtäring eller akut stress som extrem rädsla och hunger. Reptilhjärnans drivkraft sammanfattas av de fyra f-en: födointag, flykt, försvar och fortplantning. En slutsats man skulle kunna dra av detta är att de delar av oss som är djur, framförallt reptilhjärnan som är fullt utvecklad när vi föds, inte gillar att vänta på att vår hungriga granne först ska äta sig mätt. Vi har inte tid. Vi är bara i våra instinkter. Fullt fungerande har vi dock även limbiska systemet och neocortex att tillgå, förenklat uttryckt innebär det att vi tillsätter känslor och logik. Kanske kan neocortex vägleda oss i frågor som: Hur kommer morgondagens arbetsintervju att fungera om jag äter upp den här haschkakan nu? Eller: Det faktum att jag är nyförälskad nu, betyder det att jag vill leva med dig resten av mitt liv? Kanske kan neocortex hjälpa oss att särskilja nu och sen? Intensitet och intimitet? Jag tror att problem med mat kan tyda på problem med intimitet. Näringsfysiologen Anki Sundin brukar använda sig av begreppet kärleksmat, vilket innebär känslomässig mat eller mat som blivit substitut för kärlek. Mat som vi äter för att döva eller förstärka känslor. Typisk kärleksmat är vitt bröd, flingor, godis, kakor, tårta, chips, popcorn och glass. Mat som består av socker (främst sackaros), stärkelse men ofta också av betydande mängder fett. Kärleksmaten påverkar hjärnan genom att skjuta till signalsubstanserna serotonin (lugn, sömnighet och mättnad), dopamin (välbehag) och beta-endorfiner (smärtstillande och välbehag). Mat som innebär njutning, vilket livet självklart ska innehålla! Problemet är dock när viss mat ersätter mänsklig näring. När man vuxit upp i en familj där närhet bara var ett ord, har man, enligt Nakken, dessutom mycket större benägenhet att gå in i ett missbruk. Som barn kanske vi blev tröstade och firade med kärleksmat, t.ex. en stor glass att suga på när att vi lekt förvildade katter med grannpojken som klöste oss i ansiktet så att blodvite uppstod. Kanske hade vi istället behövt trassla in oss i mammas famn tills gråten slutat strömma över kinderna? Erfarenheterna från barndomen präglar oss naturligtvis som vuxna, varför vi fortsatt äta kärleksmat när vi är arga, ledsna, besvikna, nedstämda eller stressade. Händelsekedjan vid kärleksätande är densamma som vid droganvändande. Bra nu, anus sen. Intensitet framför intimitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar