Samtidigt som många vetenskapliga studier pekar mot att sockerberoende finns, är det ännu inte accepterat som ett beroende av alla forskare och terapeuter. Det kan därför finnas en poäng med att tills vidare kalla sockerproblematiken för ätstörning. Ett argument är att socker inte ger lika stark effekt på belöningssystemet som kemiskt beroendeframkallande substanser. Mat, liksom sex och träning, är naturligt belönande beteenden och ger, jämfört med narkotika och till viss del starksprit, en lägre frisättning av dopamin (nyckelsubstans inom beroendeproblematik) . Man har nämligen testat dopaminfrisättning på råttor.
Roger (bilden) var med i ett sånt djurförsök. Eller de benämnde honom säkert bara vid en siffra, typ råtta nr 1462, eftersom för mycket identitet skulle kunna äventyra hela forskningsprojektet (nog för att molekylärbiologerna knappast hade blivit för känslomässigt engagerade ändå). Studien på 1462 visade iaf att dopaminfrisättningen i hjärnans lustcentrum i samband med sexuell utlösning ökade med upp till etthundra procent av normalnivå, dvs en dubbelt så stor frisättning. 1462 fick också en ordinär dos amfetamin, vilket gav honom en tiofaldig ökning (+1000 procent) av dopaminnivån i samma områden i hjärnan. Intressant? Jo, men inte för 1462. Han tyckte inte att resultatet gagnade honom. Visst, han kände några som verkade ha djuplodad tvångsmässighet med socker, men om han skulle kalla dem för beroende eller ätstörda kändes oväsentligt. Hans tankar upptogs istället alltmer av när, eller om, han skulle få amfetamin igen. Jungfrusilen hade ju varit bättre än allt annat han varit med om. Det hade känts som att komma hem. Nåja, hoppas att 1462 idag är avgiftad och att kommunen bekostat honom en rejäl primärbehandling för sitt beroende. Undrar förresten om 1462 var sockerkänslig? Det sa de ingenting om i studien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar