Bulimiskt perspektiv

För sju år sen vägde jag hundra kilo. Jag var inte fet, men det såg ut som om jag sytt in smärre badbollar i varenda t-shirt. Tips: två chipspåsar i veckan fungerar inte när man passerar trettiostrecket. Så, under pösiga munkjackor och bylsiga tröjor började jag känna mig missnöjd. Och min resa mot smal och snygg tog sin början. Chipset trappades ut och ursinniga morgonpromenader på fastande mage varvades med viktminskningsmetoder och lågkolhydratsrecept. Med tiden kom jag att självdiagnostisera mig som sockerberoende, en diagnos som inte finns i vedertagna manualer men som gav mig en förklaringsmodell. Vi människor söker ju generaliseringar, förenklingar. Som filosofen Thoreau skriver (eller skrev, han dog ju för helskotta på artonhundratalet):

”När du förenklar ditt liv, blir universums lagar enklare; ensamhet blir ej ensamt, fattigdom ej fattigt, och svaghet ej svagt.”

Så, jag sällar mig till en mänsklig process där jag endast sökt förstå mitt sinnelag. Men det är inte helt oproblematiskt med sjukdomsbenämningar, prognoser, och tillstånd. Andra perspektiv kan tillföra ytterligare ledtrådar i villervallan. Ett psykiatriskt perspektiv och UNS (ätstörning utan närmare specifikation) kastar t.ex. (för mig) nytt ljus på överkonsumtion av sockerrika livsmedel. Enligt Camilla Porsman, journalist och författare föregås hetsätningsattacker av: lågt blodsocker (ex. till följd av viktuppgång följt av bantning), depression, för lite och för ensidig kost och/eller grundproblem med självkänsla, kroppsuppfattning och kroppssjälvförtroende. För att placera sig i UNS-facket (för man vill ju vara i ett fack) behöver man bara uppfylla ett kriterium, ex. bulimiskt beteende (hetsätningsstörning) utan bulimiska kompensatoriska beteenden. Plötsligt vidgas vyerna, panoramat sträcker ut sig som en jättekatt, berget sjunker in bakom fjälltoppen och en djup dal breder ut sig. Bergsgetter betar på klippränder och barn springer i gräset med vita ballonger… Intressant med nya perspektiv. Kanske handlar det inte bara om kost = blodsockerkontroll? Enligt Camilla Porsman utlöser bantning ofta hetsätningsattacker. Kanske är det min blodsockerreglerande kost som gör att jag stundom pillar i mig två hundra gram hallonbröst i bilen på väg hem från jobbet? I så fall kan man komma långt på regelbunden och allsidig kost.

En medberoendes matvanor

Hur kan medberoende kollaborera med ett problematiskt förhållningssätt till mat? Låt oss först titta närmare på medberoendebegreppet. Medberoende är, till skillnad från alkoholberoende, inte definierat i den internationella handboken för psykiatriska sjukdomstillstånd DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Detta innebär att medberoendetillståndet har låg status. Det räknas inte ens som en riktig diagnos. I sjukskrivningssammanhang kan patienten istället anses vara drabbad av ex. utmattningssyndrom. Men vad händer med dem som anser sig lida av medberoende? Dessa människor behöver (rätt) hjälp. Psykiatern Timmen Cermark är en av dem som försökt införa medberoende i DSM-skalan. Cermark har jämfört medberoende med personlighetsstörningar och funnit att en skillnad mellan dessa är att är att den medberoende tror sig kunna kontrollera andras känslor och beteenden genom sin egen viljestyrka och sitt beteende. En annan viktigt skillnad är att den medberoende sätter sin partners lycka framför sin egen. Nu börjar vi närma oss medberoendets kärna: kontroll av, och anpassning gentemot, andra människor. Ett beteende som, liksom mycket annat, grundläggs under uppväxtåren.

   Matvanor borde också vara något som planteras i barndomens mylla. Ivan Pavlov, mest känd som hundexperimenterande vetenskapsman, hävdade att man genom inlärning kunde koppla ihop i princip vad som helst med en automatisk reaktion, s.k. klassisk behavioristisk betingning. Vad händer då med matupplevelsen om familjens överhuvud slår näven i bordet minst en gång per fredagsmys? Utan tanke på att hens[1] beteende predestinerar ett livslångt tröstätande. Enligt familjeterapeuten Jesper Juul är smak och aptit extra nyanserade och finstämda under barndomen. Resultatet av förmaningarna om att barnen ska äta grönsakerna, ska äta köttet, ska äta upp allt de fått på tallriken, ska äta sig mätta på huvudrätten innan efterrätten serveras, kan bli att de tappar känslan för vad kroppen behöver. De blir utsatta för så strikt kontroll att de lär sig vara mer uppmärksamma på hur föräldrarna vill ha det, än hur de själva vill ha det (medberoende). Och barns reaktion på förmynderi är som bekant alltid sund och naturlig. Om man pressar dem över tid kan man vara säker på att de kommer att agera tvärt om.

---

[1] Oj, ett nyskapande ord! Ett ord som kanske har ännu lägre status än medberoende? Man kanske t.o.m. hatar ordet eftersom det påminner om den där likhetsfeministen i skolan som var så snygg och onåbar. Hen som pratade så skarpsinnigt om skillnaderna mellan könen som väsentligen sociala konstruktioner och därmed kulturberoende. Och man kapade alla möjligheter till ett ligg när man skrattade åt lärarens presentation av hen-begreppet, varpå likhetsfeministen sakta vände sig om och utsöndrade en dödlig blick. Ett närapå filmiskt ögonblick: Klassrumssorlets ljudvågor förvandlades till hörselsinnets upplevelse av att hålla huvudet under vattenytan. I det psykiska skambadet skvalpade någon klasskamrats argument om varför man inte skulle kunna beteckna sig könsneutralt när man ex. varken räknar sig som kvinna eller man. Läpparna kändes torra. Minuterna blev till år innan lunchrasten rullade in som ett Tsunamin av lättnad.

Flykt och manlig ensamhet

Kan problem med socker- och stärkelserik mat grunda sig i en önskan om att lindra mänskligt lidande? Enligt Craig Nakken, familjeterapeut och rådgivare i missbruksfrågor, finns det hos alla en önskan att klara sig genom livet med minsta möjliga smärta och största möjliga välbehag. Denna strävan kamperar med den pessimistiska delen av vår personlighet. Det är förvisso inga konstigheter att hysa misstro och negativism mot omvärlden, men när dessa åsikter börjar kontrollera vårt liv får vi problem.
   Men vad är det då för smärta vi försöker undvika? Säkert har smärtan många ansikten. Mina vålnader har iaf alltid varit de där som kommer tillsammans, sk. ensamhetskänslor. En smetig samling, möjligen refuserade poeter, som vigt sitt liv till att plåga alla som någonsin känt sig naken och späd inför livet. Om man lyfter blicken ser man det hela tiden, avståndet mellan människor. En torsdagskväll i september åker jag en av alla dessa bussar där passagerarna bär sina bussansiktsuttryck som rustningar. Något läderbitet över den manliga delen av församlingen, medan kvinnorna är kvinnliga och höstcoola. När jag betalat chauffören, som inte sa hej, hälsar jag igenkännande på en klasskompis från högstadiet. I samma sekund låtsas han få syn på någonting viktigt utanför fönstret. Jag hoppas att vi överlever resan, så att den inte blir vår sista. Känslan av att vara ensam, känslan av att åka buss i Umeå, är total. Och naturligtvis gör jag mitt bästa för att undvika den mörkfärgade insikten om att vi alla är övergivna. Att det inte finns någon instruktionsbok för oss. Att vi trevar i mörker och att många av oss kanske aldrig kommer att hitta det vi söker. Jag begraver munnen med skumkantareller och läser alla facebookuppdateringar från igår. För en kort stund känns allting mycket bättre. 

   Enligt studien Ensamheten i Sverige 1985-2008 är kvinnor bättre än män på att hantera ensamhetskänslor. Aktiviteter som är mest effektiv mot ensamhetskänslorna (att ringa eller besöka någon) används i högre grad av kvinnor, medan män i högre grad ägnar sig åt eskapism (musicerande, drickande, arbete), vilket inte hjälper. Tröstkonsumtion, inåtvändhet, förströelse och bedövning är också vanligt. I Peter Währborgs bok Stress och den nya ohälsan återkommer ett liknande resonemang: Att män oftare än kvinnor missbrukar alkohol och andra droger.  Dessutom drabbas de oftare av infektioner, högt blodtryck samt hjärt-kärlsjukdomar. Siffror från SCB visar också att övervikt och fetma i Sverige är vanligare bland män (nästan varannan) jämfört med kvinnor (drygt var tredje). Frågan är om det är vanligare att män har problem med socker- och stärkelserik mat? Så verkar iaf inte fallet vara när det gäller sockerkänslighet. Enligt Kathleen DesMaisons, fil.dr. och expert på beroende, är sockeröverkänsliga personer oftare kvinnor än män. Sockeröverkänslighet enligt henne, innefattar: störd kolhydratfunktion samt låga serotonin- och betaendorfinfunktion.

Socker och intensitet

Något som är intressant att fundera över i beroendesammanhang är intensitet och intimitet. Enligt Craig Nakken, familjeterapeut och rådgivare i missbruksfrågor, är tid ett nyckelord i sammanhanget. Tillståndet intensitet präglas av nu, medan intimitet är något som byggs upp över tid. Droger ger ett välbehag nu och olustkänslor sedan. Ungefär som att äta en indisk lunchbuffé. Stunden före och under måltiden är närmast euforiskt. Den ena tuggan avlöser den andra som om vi förvandlats till ett rugbylag från Uruguay som störtat i anderna (referens till filmen på bilden) och som efter flera veckor utan mat plötsligt hittar en oöppnad påse OLW-chips i vildmarken. Ätandet övergår till något djuriskt, förvildade blickar sveper oroligt efter svultna rivaler. Chipspåsen blir något att kämpa, eller till och med dö, för. Det instinktiva beteendet pekar mot att vi lämnat våra mänskligare delar av hjärnan.

   Låt oss använda modellen om den treeniga hjärnan för att förtydliga resonemanget. Den s.k. reptilhjärnan tar över när limbiska systemet och neocortex (däggdjurshjärnan) fungerar sämre ex. vid alkoholförtäring eller akut stress som extrem rädsla och hunger. Reptilhjärnans drivkraft sammanfattas av de fyra f-en: födointag, flykt, försvar och fortplantning. En slutsats man skulle kunna dra av detta är att de delar av oss som är djur, framförallt reptilhjärnan som är fullt utvecklad när vi föds, inte gillar att vänta på att vår hungriga granne först ska äta sig mätt. Vi har inte tid. Vi är bara i våra instinkter. Fullt fungerande har vi dock även limbiska systemet och neocortex att tillgå, förenklat uttryckt innebär det att vi tillsätter känslor och logik. Kanske kan neocortex vägleda oss i frågor som: Hur kommer morgondagens arbetsintervju att fungera om jag äter upp den här haschkakan nu? Eller: Det faktum att jag är nyförälskad nu, betyder det att jag vill leva med dig resten av mitt liv? Kanske kan neocortex hjälpa oss att särskilja nu och sen? Intensitet och intimitet? Jag tror att problem med mat kan tyda på problem med intimitet. Näringsfysiologen Anki Sundin brukar använda sig av begreppet kärleksmat, vilket innebär känslomässig mat eller mat som blivit substitut för kärlek. Mat som vi äter för att döva eller förstärka känslor. Typisk kärleksmat är vitt bröd, flingor, godis, kakor, tårta, chips, popcorn och glass. Mat som består av socker (främst sackaros), stärkelse men ofta också av betydande mängder fett. Kärleksmaten påverkar hjärnan genom att skjuta till signalsubstanserna serotonin (lugn, sömnighet och mättnad), dopamin (välbehag) och beta-endorfiner (smärtstillande och välbehag). Mat som innebär njutning, vilket livet självklart ska innehålla! Problemet är dock när viss mat ersätter mänsklig näring. När man vuxit upp i en familj där närhet bara var ett ord, har man, enligt Nakken, dessutom mycket större benägenhet att gå in i ett missbruk. Som barn kanske vi blev tröstade och firade med kärleksmat, t.ex. en stor glass att suga på när att vi lekt förvildade katter med grannpojken som klöste oss i ansiktet så att blodvite uppstod. Kanske hade vi istället behövt trassla in oss i mammas famn tills gråten slutat strömma över kinderna? Erfarenheterna från barndomen präglar oss naturligtvis som vuxna, varför vi fortsatt äta kärleksmat när vi är arga, ledsna, besvikna, nedstämda eller stressade. Händelsekedjan vid kärleksätande är densamma som vid droganvändande. Bra nu, anus sen. Intensitet framför intimitet.

Godisråttor har inget beroende

Samtidigt som många vetenskapliga studier pekar mot att sockerberoende finns, är det ännu inte accepterat som ett beroende av alla forskare och terapeuter. Det kan därför finnas en poäng med att tills vidare kalla sockerproblematiken för ätstörning. Ett argument är att socker inte ger lika stark effekt på belöningssystemet som kemiskt beroendeframkallande substanser. Mat, liksom sex och träning, är naturligt belönande beteenden och ger, jämfört med narkotika och till viss del starksprit, en lägre frisättning av dopamin (nyckelsubstans inom beroendeproblematik) . Man har nämligen testat dopaminfrisättning på råttor.

   Roger (bilden) var med i ett sånt djurförsök. Eller de benämnde honom säkert bara vid en siffra, typ råtta nr 1462, eftersom för mycket identitet skulle kunna äventyra hela forskningsprojektet (nog för att molekylärbiologerna knappast hade blivit för känslomässigt engagerade ändå). Studien på 1462 visade iaf att dopaminfrisättningen i hjärnans lustcentrum i samband med sexuell utlösning ökade med upp till etthundra procent av normalnivå, dvs en dubbelt så stor frisättning. 1462 fick också en ordinär dos amfetamin, vilket gav honom en tiofaldig ökning (+1000 procent) av dopaminnivån i samma områden i hjärnan. Intressant? Jo, men inte för 1462. Han tyckte inte att resultatet gagnade honom. Visst, han kände några som verkade ha djuplodad tvångsmässighet med socker, men om han skulle kalla dem för beroende eller ätstörda kändes oväsentligt. Hans tankar upptogs istället alltmer av när, eller om, han skulle få amfetamin igen. Jungfrusilen hade ju varit bättre än allt annat han varit med om. Det hade känts som att komma hem. Nåja, hoppas att 1462 idag är avgiftad och att kommunen bekostat honom en rejäl primärbehandling för sitt beroende. Undrar förresten om 1462 var sockerkänslig? Det sa de ingenting om i studien.

Vitt socker är mitt knark

En typisk missbrukarkväll ser ut så här: Jag köper två påsar skumtomtar av min nuvarande kran, ICA Kronoparken. Helt lagligt så det finns ingen spänning i det, jag går miste om den delen. Men spänningsdelen får sex- och spelmissbrukarna ägna sig åt. Jag vill bara må bra och komma ner i varv efter en stressig dag på jobbet och dessutom kanske jag känner mig lite ledsen. Jo, det gör jag nog. I alla fall, jag trycker in tomtarna på vägen hem i bilen. Ju fortare, desto bättre effekt. Någon timme senare, hemma i soffan, smäller jag av framför TV3:s Hollywoodfruar. Eller som Bitten Jonsson beskriver berusningenseffekten i sin bok Sockerbomben - Bli fri från ditt sockerberoende: "När vi äter (exempelvis) snabbmat påverkar oss opiatsystemet precis som alkohol gör. Vi somnar och måste sova av oss "ruset", men vi är inte utvilade då vi vaknar."

   Beskrivningen av min sejour på ICA Kronoparken och avslutningen framför Maria Montazami, pekar helt ovetenskapligt mot att Sackaros går att knarka för oss sockerkänsliga? Detta vita socker liknar klassiska droger i bemärkelsen att det kan användas för att minska smärta. Det hjälper till att minska abstinensbesvären hos de som försöker kliva av ett narkotikaberoende. Och när du äter socker, eller knarkar för den delen, belönas du av hjärnans belöningssystem. Signalsubstanserna serotonin (hjärnans "glädjeämne") och dopamin (hjärnans "drogdirigent") frisätts, vilket är förklaringen till varför man mår så j*a bra av socker. I själva verket producerar hjärnan opiumliknande substanser, s.k. opioider (belöningssystemets signalsubstanser). Dessa opioider påverkar hjärncellerna på samma sätt som opium (mjölksaft från Vallmon som innehåller bl.a. morfin och heroin).

Glassbilen var min första kran

Hjärnan är, genom sitt belöningssystem, skapad för att motivera oss att göra saker som känns bra. Det är det som har gjort att vi vandrat långa sträckor för vatten eller riskerat livet under jakt för att skaffa mat. Mitt eget liv utspelar sig ljusår från grottmänniskans, men ändå är vi så lika. Följande skulle kunna vara ett utdrag ur kommande självbiografi:

"Varannan fredag under några sommarlov spände jag GB:s söndervikta flygblad på pakethållaren och cyklade de åtta kilometerna till Varmvattnet. Plastremmarna som pappa spänt fast mot framhjulet smattrade, studsade mot glesbygdens tystnad. Jag ökade farten precis innan sista krönet och sladdade i gruset. Glassbilen var punktlig. Chauffören krånglade sig ur hytten med sin stora mage och minuterna senare stod jag och skalade min glass som om det vore jordklotets sista banan."